Fuck it
Vilken dag. Jag vaknade med världens halsont. Känns som att jag får skylla mig själv, med tanke på att jag har tränat fast att jag kanske egentligen inte borde. Nu kan jag inte gå upp för trappen utan att komma upp i maxpuls. Känns inte bra. Detta har gjort så att jag har fått avboka veckans resterande träningspass. Och det suger. Det ända som får mig att må bra när jag är ledsen är att träna. Och jag är ledsen nu. Så in i helvets jävla ledsen.
'
Jag behöver en kram.
Men jag tycker ju om dig...
Vad ledsen man kan bli av egentligen en sådan liten sak. Ett par kyssar. Lite gulliga sms. Borde jag inte veta bättre än att falla så lätt? Jag visste ju att någon skulle bli sårad. Jag visste det. Men någonstans i mitt favoritcitat står det att man ska älska som om man aldrig har blivit sårad. Nu är det inte ens en stor grej. Egentligen hade vi ingenting tillsammans. Fast ont gör det ändå. Jävla skit.
Nu ska jag bege mig till det ända stället i hela världen som alltid får mig att må bra och när jag kommer ut därifrån så är jag lite starkare och imorgon när jag vaknar ska jag gå upp för bara min skull, äta min favoritfrukost och sen göra mig fin för bara min skull. Lite starkare än vad jag var imorse.
Psykopatiska drag
Jag vet inte riktigt hur man ska reagera när man får höra en otroligt hemsk sak om personen som man har spenderat 2 år av sitt liv med. Ska man bli lättad eftersom att vi inte längre är tillsammans eller ska man bli ledsen för att man inser att den personen inte var den man trodde han var?
För mig är det en blandning. Äntligen finns det inte längre en del av mig som vill ha honom tillbaka. Samtidigt känns det konstigt att den delen som var fylld av så mycket kärlek, numera är fylld av avsky. För mig känns han som en stor lögn. En stor 2-årig lång lögn.
Om jag hade kunnat kyssa mig själv hade det varit Hilda och jag för alltid.
